Måste skriva det här. Måste få ut alla mina känslor och eftersom ingen jag känner vet om bloggen så behöver jag inte bry mig om folks reaktioner. Inlägget blir säkert bara fyllt av svammel som ingen fattar ändå. Det här det jag har att säga dig men som jag aldrig kommer kunna säga på något annat sätt än det här. Är det rättvist att du inte kan svara? Nej men det är inget jag kan göra något åt. Den enda frågan jag verkligen vill ha ett svar på ställer jag inte i den här texten.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sårad, för det är jag, jävligt sårad. Samtidigt är jag arg både på mig själv och på dig men mest på mig själv. Frågar mig själv varenda dag om jag verkligen är såhär dum. För jag känner mig så dum. Dum för att jag trots all skit faktiskt älskar dig, och då vet jag att du inte älskar mig, och dum för att jag bryr mig om det här trots att jag blivit utbytt innan jag ens hann fatta vad som hänt. 3,5 år och jag förtjänar inte mer respekt? Vet du hur värdelös man känner sig? Hur kunde du bara strunta i mig sådär? Nog för att jag är van vid att bli utbytt men det här har fan gjort mer ont än något annat. Jag känner mig lurad. Jag märkte INGENTING i december men du visste tydligen då också och det gör att jag faktiskt känner mig lite utnyttjad. Du visste från första gången vi pratade hur jag var. Du visste att vi var så olika som man kan bli. Men även fast du visste det så valde du att bli tillsammans med mig.

Det jag ångrar mest är att jag faktiskt försökte ändra på mig. Att jag ens tänkte tanken att för DIN skull förstöra för mig själv gör att jag blir så jävla arg på mig själv. Jag har insett att jag behöver inte alls ändra på mig, faktiskt. Jag vet varför jag är som jag är och jag vet också exakt vilka situationer som får mig att vara så som du ville att jag skulle vara. Lite synd tycker jag det är att du aldrig får se mig så som du ville se mig. För tro mig, det är dit jag är påväg.

Tänk tillbaka till 2008 och sen fram till idag. Vad har ändrats med dig? Jag älskade dig exakt lika mycket under hela tiden. Känns som jag dög fram tills det att du närmade dig ditt mål. Fram tills det att du insåg att du kunde få någon mycket snyggare än mig.

Jag har inte låtit mig själv gråta sen du sa hej då. Jag vet att jag behöver för de senaste 3 åren har varit ett helvete och jag önskar att du hade hjälpt mig igenom det istället för att göra saker värre. Jag tänker inte låta mig själv vara svag förens det finns någon som kan göra mig stark igen. Det kan ta 100 år att hitta den personen men tills dess kommer jag inte fälla en tår över det här. Jag orkar inte det.

Jag menar inget illa med det här egentligen, jag vill bara få dig att förstå. Jag hoppas att du inte är arg på mig och jag hoppas du är nöjd med ditt val, för din skull. Gör inte om samma misstag utan var så bra som jag visste att du skulle kunna vara.

Tack för allt du lärt mig, förlåt för allt det dåliga och lycka till. Tänk inte på mig.

Jag klarar mig.