Det hela började natten till den 7:e oktober då slemproppen gick runt ett-tiden. Direkt efter den hade gått så började jag känna av en svag mensvärksliknande smärta, men det var inget mer med det och jag gick och la mig.

 

Vaknade runt tio-tiden av samma "mensvärkssmärta". Nu var den dock mycket starkare. Förvärkar trodde jag, så jag gick och la mig på soffan i ett försök att somna om med förhoppningen att det skulle försvinna. Det gick inte riktigt. Vid halv tolv var jag tvungen att gå på toa och på väg till toaletten fick jag helt plötsligt jätteont i ryggen. Så ont att jag knappt kunde ta mig dit. Ännu värre var det att ta mig tillbaka till soffan sen. Där jag sen låg till klockan ett och Ricard vaknade och gav mig Alvedon.

 

Alvedonen verkade och smärtorna upphörde. Ända fram till tjugo över nio på kvällen. Ricard hade just gått till jobbet och jag hade tagit Alvedon och sedan satt mig ner för att plugga. Jag ville ju bli klar innan bebisen kom. Men Alvedonen hjälpte inte, ryggontet höll i, det blev jobbigare och jobbigare och till slut klarade jag inte av att koncentrera mig längre. Vid den tidpunkten vet jag att jag tänkte att "om det här är förvärkar så kommer jag aldrig klara av dom riktiga värkarna".

 

Värkarna kom nu i intervaller på 5-8 minuter och på order av Ricard så ringde jag förlossningen vid halv ett. Där var det dock upptaget. Men nu kände jag att jag började kunna hantera smärtan. Jag ringde förlossningen igen och dom sa till mig att ta två Alvedon, hålla koll på hur tätt värkarna kom och att jag var välkommen att åka in om jag kände att jag behövde det. Jag gjorde som dom sagt på förlossningen och tog två Alvedon, men dom hjälpte inte speciellt mycket.

 

Klockan tio i två sitter jag i sängen. Jag sitter där för om det är riktiga värkar så vill jag inte att vattnet ska gå i soffan (bättre att blöta ner sängen i så fall haha). Jag kan inte hantera värkarna om jag ligger ner, så att försöka vila går inte. Ricard är fortfarande på jobbet, men vi har kontakt på Facebook.

 

Klockan kvart över tre vill jag inget hellre än att sova. Värkarna har övergått från att mest kännas i ryggen till att till större del kännas i magen. Ricard försöker hjälpa mig med att hantera smärtan så gott han kan ifrån jobbet.

 

Vid fyra har smärtan återigen satt sig i ryggen. Jag tycker nu att det börjar bli jobbigt (jag vill ju sova!). Och vid sex-tiden så är det ungefär två och en halv minut mellan värkarna och Ricard tycker det är dags att åka in. Han fixade så han kunde åka hem från jobbet (dock var det bara en kvart tidigare haha!) och åkte hem så fort han bara kunde.

 

När han väl kommit hem så gjorde jag mig i ordning. Jag satte mig t.o.m. och rakade benen, även fast jag hade värkar. Ricard tyckte inte riktigt att det var något som skulle prioriteras just då, men det tyckte jag. Han ringde i alla fall förlossningen och sa att vi var på väg.

 

Vi kom till förlossningen vid halv åtta. Jag som bara trodde att det var förvärkar och att dom skulle skicka hem oss igen blev jätteförvånad när barnmorskan undersökte mig och sa att jag var öppen sju(!) centimeter. Så det var inte tal om att åka hem igen.

 

Efter undersökningen fick vi gå till vårat förlossningsrum. Väl där frågade dom om jag ville ha epidural, men eftersom jag var öppen så pass mycket så skulle det inte göra någon större nytta. Jag valde därför att enbart använda mig av lustgas. Hade någon sagt till mig innan att jag skulle klara mig med bara lustgas så hade jag aldrig trott på det. Men det gick ju.

 

Varken jag eller Ricard hade ju sovit något sen förmiddagen dagen innan så vi var båda ganska trötta. Jag lyckades dock få lite sömn mellan värkarna. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle orka med förlossningen.

 

Vid tjugo i nio så tog de hål på hinnorna. Och så mycket vatten det rann ut, helt sjukt! Efter det fick jag ställa mig upp för att få ner bebisens huvud.

 

Jag började få krystvärkar kvart över tio. Att låta bli att krysta när man får en värk är nästintill omöjligt då dom har en sån himla kraft! Jag skulle inte säga att krystvärkarna gör ont utan det är mer som att vara väldigt, väldigt bajsnödig haha. Men det var så otroligt häftigt!

 

Tjugo över elva, efter ungefär en timmes krystande och knappt fyra timmar på förlossningen föddes vår DOTTER! Jag hade hela tiden trott att det var en liten kille jag hade i magen. Och även fast Ricard trott att det var en tjej, så var vi nog båda väldigt förvånade över att det faktiskt var det. Förvånade, men samtidigt så otroligt lyckliga över vår lilla tjej.

 

 

 

Bilder från BB: